Förhörsledare. Tosafora
T: Så du levde nära Kvarnsjön?
B II: Ja, det var en vacker plats men ack så enslig. Några stackars fiskare hojtade då och då ett eko över den lilla tjärnen. En ensam plats, långt från ära och redlighet.
T: Du ville bort?
B II: Ja, eller kanske snarare hem. Jag visste ju att han fanns därute någonstans. Resan skulle bli tuff. Jag behövde stödet.
T: När jag fann dig, trodde du då på ett möte?
B II: Egentligen inte men man hoppas ju. Jag kände ändå faktiskt att där fanns lite hopp. På något sätt förstod jag ju att du själv en gång träffat Nalle.
T: Ja, det stämmer ju. Jag visste vem du var och jag visste var han fanns. Ett möte skulle inte vara helt omöjligt. Just då befann sig Nalle på en ungefär lika enslig plats som du själv befunnit dig på. Och så kom du hem till mig.
B II: Ja, ett konstigt ställe. Litet och trångt. Men ändå en rastplats på resan. Och så hörde jag en kväll det där samtalet.
T: Ja, jag ringde min vän Enderboy. Han lovade att hämta Nalle för att ni skulle få träffas. Jag minns att du genast började putsa vingarna.
B II: Ja, det skulle bli ett första möte. Vi hade mycket att talla med varandra om och eftersom min resa än så länge inte varit allt för lång ville jag ändå visa på den erfarenhet jag hittills samlat på mig. Det skulle bli ett vackert möte.
T: Och så kom dom.
B II: Ja, det var en god stund. Vi satt ner alla fyra. Tog en öl och delade en flaska vin. Styrka för vidare resor. Idag mår jag bra även om jag faktiskt rest åt fel håll. Väntar med spänning på den dag vi åter ses, långt där uppe i norr.
T: Ja, det är vackert.